Isa är vår första LaPerm. Hennes mamma, Perm-a-nent Blonde Bianca, är uppfödd av Elinore Kopp, Shangri-La-Felin. Hennes pappa var en import ifrån Kanada, Butterpaws BC Lil Jack Frost. Isa är mamma till A-kullen. Klicka här för hennes stamtavla. Hon är sedan länge kastrerad och lever ett gott pensionärsliv här hemma.

Isa is our first LaPerm. She's mother of the A-litter. Click here for Isa's pedigree. She is neutered and the boss of the stable.

Jag hade givit upp planerna på att ha katt eftersom jag inte tål dem, men så råkade jag läsa på nätet om LaPermen och att vissa allergiker faktiskt kan ha denna ras. Jag åkte flera gånger till en av de första uppfödarna i Sverige och mosade in mitt ansikte i hennes underbara katter, och reagerade ingenting. Under tiden blev jag handlöst förälskad i denna lilla söta sköldpaddsmaskade kavata flicka med isblå ögon som inspirerat såväl till hennes smeknamn som till vårt stamnamn, Iceblue's!

Isa stegade oförväget rakt in i vårt hem. Hon var redan hundvan och kunde inte förstå varför vår dvärgkanin Dumbo inte omedelbart ville bekanta sig med henne. De blev dock snart goda vänner. Isa lärde sig gå i sele och var med oss överallt, på kvällspromenad till badet eller till videobutiken, hon satt glatt i min cykelkorg och följde med hem till vänner, alltid lika nyfiken och kavat. Men hon är också en liten olyckskorp. Genom en serie olyckliga omständigheter lyckades hon, som ettåring, mig ovetandes ramla ut från vardagsrumsfönstret. Vi bor fem trappor upp.

Denna kulna novemberkväll började jag undra var hon tagit vägen. Med jämna mellanrum kommer hon alltid och vill ha uppmärksamhet. Nu hör det till vardagsbestyren att leta efter henne i ett eller annat skåp, låda eller skrymsle där hon blivit instängd under någon av sina för kattvärldshistorien viktiga expeditioner. Men hon var ingenstans. Plötsligt blev jag helt iskall, då jag erinrade mig att jag stängt ett fönster tidigare under dagen. Ut i mörkret, men ingen katt. Inte under fönstret och inte någon annanstans. Förtvivlad vände jag till slut tillbaka för att leta inomhus igen. Kastade en sista blick runt mig. Vid sidan om entrén, inne i ett buskage låg något som såg ut som en grå sten...  det kunde väl inte vara...? Jo, det var hon! Jag klättrade desperat in i det taggiga buskaget och vågade knappt lyfta det lilla darrande knyttet som skrek hjärtskärande rakt ut när jag vidrörde henne.

Mirakulöst nog överlevde Isa fallet utan några allvarligare fysiska skador, men hon blev förändrad av denna fruktansvärda händelse och den efterföljande sjukhusvistelsen. Mer reserverad och avvaktande. Och, tja.... hon gillar inte veterinärer på något vis!  Med åren har hon som tur är så sakta blivit sitt gamla jag igen. Hon har humor och en smula egensinniga idéer om hur vissa saker ska göras och hur vissa lekar ska lekas. Hon kurrar uppfordrande tills man förstår vad hon vill och gör som hon säger.... då spinner hon så hon är sprickfärdig. Varje natt ligger hon bredvid mig på kudden och om jag sover för länge väcker hon mig med en försiktig liten tass och påminner om att det är frukostdags för länge sedan...

Isa är numera kastrerad och lever mormorsliv här hemma. Hon vakar över sin dotter Vita och barnbarnen som för hennes kanadensiska gener vidare!